Jag har fått höra att det är förskräckligt, skrämmande, bedrövligt och sorgligt. Men är det kanske så att vi får det samhälle vi förtjänar? Kanske är det vi själva som är förskräckliga och bedrövligt sorgliga som låter detta hända?
Jag går omkring i bönhuset, sopar glas och plockar bland allt det sönderslagna. Mitt i förödelsen ligger ett litet nyckelhål, frilagt från den möbel där den en gång hade en funktion. Jag fastnar med ena skon i en gul sörja när jag börjar sopa i bönesalen. Jag sopar vidare och ser att lim hällts ut på golvet och smetats runt. Rester av utbrunna tändstickor, förkolnade rester av trä och plast får mig att tro att någon försökt göra upp en brasa inne i byggnaden. Det känns som om hela bönhuset exploderat. Den kraft och energi som gått lös på bönhuset är påtaglig och närvarande.
Vilka är de bakomliggande faktorer som gör att några slår sönder och vandaliserar det som andra ägnar tid, kärlek och omsorg på?
Är vi så dåliga på att ta hand om varandra och det samhälle vi bor i så att några är tvungna att slå sönder för att få utlopp för sin förtvivlan och frustration?
Vad prioriterar vi i våra liv egentligen? Har vi något kvar av civilkurage, omsorg och konstruktivitet för att skapa en framtid som är hållbar, hälsosam och bra för oss alla? Ett gott liv, helt enkelt.
Eller väljer vi att gå i tillväxtens ledband för att vi tror att vi måste? Om så, tillväxt för vem och på vilka villkor?
Vi behöver vårt kulturarv. Om vi inte vet var vi kommer ifrån, hur ska vi då veta vart vi vill komma? Vi behöver också våra ungdomar. Jag undrar hur dom har det och om dom känner sig delaktiga i vårt samhälle?
Det är lite trist här. En ungdomsgård vore jättebra så man slapp att bara sitta hemma.
