Vad vill vi lämna över till kommande generationer? Det var rubriken till nästa inlägg som dessvärre aldrig hann publiceras.
Jag frågar än en gång, vilka är de bakomliggande faktorer som gör att några slår sönder och vandaliserar det som andra ägnar tid, kärlek och omsorg på? Och vad är det som gör att några till slut bränner ner där andra ser möjligheter?
Vad har vi för samhälle som låter detta hända?
Bönhuset och Bollstabruk 
Först vill jag säga att det är en fantastiskt fin blogg du har. Att vakna denna morgon var tungt och vemodet hänger sig kvar. Det är så sorgligt att denna vackra byggnad inte längre finns kvar och i likhet med dig tror jag att branden är anlagd. Vad är det för fel på folk?
GillaGilla
Tack Susanne. Jag är arg, besviken och bedrövad. Här pågick ett arbete under många år för att bevara ett kulturarv. Ett målvedvetet, långsiktigt arbete som drevs av ägaren själv och andra med knappt några medel men med stort intresse och stor omsorg. Vi försökte uppmärksamma potentialen i bönhuset, höja visionerna, men möttes av ointresse, flathet och till och med häcklande för att vi överhuvudtaget brydde oss. Det fanns hopp om något som kunde bidra till att utveckla kultur och gemenskap, visa på hållbar byggnadsteknik samt berätta om vår historia. Väva en social väv, bygga en framtid. ”Det här kommer att hända igen” kommenterar en vän. Jag är ledsen, men jag är rädd att hen får rätt. Det här är andra gången på fyra år som jag väcks på grund av misstänkt anlagd brand i Bollstabruk. Det talas dagligdags om tillväxt. För vem och på vilka villkor? Finns tillväxten överhuvudtaget? Den finns nog lika lite som kejsarens nya kläder fanns, tror jag. Var finns entusiasmen och framtidstron i Bollstabruk idag? Det som jag har levt på tills idag. Vi har unika värden som är lyx på andra håll i världen. Dessvärre har vi inte vett att ta hand om det vi har. Vi river. Vi utsätter för skadegörelse. Vi bränner. Vilket erbarmligt lågvattenmärke för oss alla att vi inte kan bättre än så här. Idag är tomt och bedrövat.
GillaGilla